Dem två veckorna som följer är jag nog i chock. Jag gråter mycket och är trött. Min kropp mår inte bra. Jag opereras ena dagen för lymfkörteln. Det är en operation man är vaken på men man plastat in i något tält så har man lite cellskräck är det otäckt. Får lugnade och personalen är fantastiska. Kommer till uppvaket. Gråter mer. Vet att jag säger till en sköterska att jag tycker detta är onödigt när jag ändå ska dö. Ja men det vet du väll inte säger hon? Jo hela kroppen är ju full med Cancer svarar jag. Sen får jag komma tillbaka till dagvården. Gråter säkert där med och är allmänt borta. Blir väldigt påverkad av mediciner. Har en tid hos min onkolog efter operationen.
Personalen tycker dock inte jag ska gå dit själv. Min underbara Mamma kommer. Så här efteråt blev ju allt lite fel. Det borde ju varit min man som var med. Men allt var så struligt och alla läkarbesök avlöste varandra plus att vi har tre barn och min mans jobb att ta hänsyn till. Min onkolog blev lite förvånad när Mamma var med och inte min man. Jag var ju också ganska påverkad av medicin så det blev nog ett ganska rörigt möte. Men det jag minns är att onkologen sa att jag ska få behandling med start Måndag. Först ska en port a carth opereras in på morgonen och sen skulle jag få cellgifter på eftermiddagen. Här blir jag glad. Mamma ledsen. Jag blir glad och tycker det är lysande besked. Detta måste ju betyda att det finns hopp. Jag var livrädd för beskedet att det är försent. Att jag skulle ha ett par månader kvar att leva. Mamma blir såklart ledsen för hela situationen. Men när vi pratar efteråt kommer vi överens om att detta är positivt. Man skulle ju inte lägga dessa resurser på mig om allt var kört. Ett hopp tänds 💫
0 kommentar(er)
